DNS-videresändning - allt du behöver veta

DNS forwarding spelar en avgörande roll för effektiv namnlösning på Internet. Den ser till att DNS-frågor skickas vidare till andra servrar på ett målinriktat sätt om den begärande servern inte själv kan ge ett svar - detta ökar svarstiden och minskar onödig nätverksbelastning.

Centrala punkter

• Villkorlig vidarebefordran: Vidarebefordran av speciella domäner via definierade regler
• Rekursiv vidarebefordran: Förfrågningar behandlas av en tredje DNS-server
• Cache vs. vidarebefordran: Olika strategier för att förbättra prestandan
• DNS-poster: A- och AAAA-poster kontrollerar upplösningen
• Nätverkssäkerhet: Skydd mot extern insyn är avgörande för företag

Vad är DNS-vidarebefordran?

Med DNS vidarebefordran vidarebefordrar en DNS-server frågor som den inte själv kan lösa till en annan angiven server. Denna andra server - ofta kallad forwarder - tar sedan över upplösningen. Den här proceduren används ofta i interna nätverk för att centralisera DNS-uppgifter. Samtidigt förbättras prestandan eftersom forwarders undviker onödiga förfrågningar till DNS-rotservern. Resultatet är en effektiv process som ger mätbara fördelar, särskilt för stora IT-infrastrukturer.

Typer av DNS-vidarebefordran och deras användning

Det finns två huvudtyper: villkorlig och rekursiv vidarebefordran. Den Villkorlig vidarebefordran är baserad på definierbara regler - den används för att binda specifika domäner till specifika servrar. Den rekursiv variant arbetar däremot generiskt och vidarebefordrar alla olösliga förfrågningar till en central server, som sköter all namnlösning. Detta ger en centraliserad administration och avlastar mindre servrar.

DNS vidarebefordran vs. DNS-cachelagring

Ett vanligt misstag är att förväxla DNS-vidarebefordran med DNS-cachelagring. Vidarebefordran innebär att en begäran specifikt skickas till en annan DNS-server Cachelagringen sparar tillfälligt de resultat som redan har lösts. Detta minskar nätverksbelastningen för upprepade förfrågningar. Båda metoderna kan kombineras och har olika roller i DNS.

Speciellt i större nätverk är det vanligt att använda båda för att fördela trafiken så effektivt som möjligt. DNS forwarders vidarebefordrar begäran till en central resolver, medan caching håller svaret under en viss tidsperiod (TTL) efter lyckad resolution. Valet av lämplig konfiguration beror på den avsedda användningen, nätverkets storlek och säkerhetskraven.

Teknisk implementering i praktiken

Ett praktiskt exempel: Ett företag har egna DNS-servrar för olika avdelningar. Med hjälp av villkorlig vidarebefordran besvaras förfrågningar som rör t.ex. avdelningsdomänen "marketing.intern" direkt på den ansvariga interna DNS-servern. På så sätt kringgås hela det externa DNS-trädet. Detta Riktad uppdelning ökar säkerheten och minskar fördröjningen.

När man sätter upp en sådan struktur är det viktigt att definiera tydliga ansvarsområden. Administratörerna måste veta vilken DNS-zon som behandlas av vilken intern server och hur externa domäner löses. Centrala forwarders bör också utformas med så mycket redundans som möjligt för att säkerställa att DNS-namnresolutionen fortsätter att fungera vid ett eventuellt fel. I många företagsmiljöer lagras därför minst två forwarders så att det inte blir något avbrott vid serverunderhåll eller driftstörningar.

DNS-poster: Nyckeln till lösning

Varje domän använder vissa DNS-poster - i synnerhet A och AAAA rekord. Dessa dataposter lagrar IP-adresser (IPv4 eller IPv6) för domänen och förser klienten med en adress för anslutningen. Vid DNS-vidarebefordran använder den vidarebefordrade servern dessa poster för att hämta rätt adress. Om du till exempel vill ändra din DNS-inställning med IONOS, hittar du IONOS guide till DNS-inställningar användbara steg för detta.

Förutom A- och AAAA-poster kan andra resursposter som t.ex. CNAME (alias-post) eller MX-poster (för e-postservrar) spelar en roll. Särskilt vid vidarebefordran av interna domäner till externa servrar måste man se till att alla relevanta poster lagras korrekt. Den som arbetar med mer komplexa DNS-frågor kommer också att stöta på aspekter som SPF-, DKIM- och DMARC-poster, som säkrar e-postkommunikationen. Om någon av dessa poster saknas kan problem uppstå även om vidarebefordran har ställts in korrekt.

Fördelar med DNS vidarebefordran

DNS-vidarebefordran ger mätbara fördelar. Det sparar bandbredd, minskar svarstiderna och skyddar känsliga nätverksstrukturer. Det möjliggör också centraliserad hantering av DNS-frågor. Företagen gynnas eftersom de bättre kan skydda sina interna processer. Den största fördelen ligger i den ökade effektiviteten med samtidiga Säkerhet.

Administrationen blir också enklare om en handfull centraliserade forwarders samordnar upplösningen i stället för många decentraliserade DNS-servrar. Importen av ändringar, t.ex. nya subdomäner, kan därmed styras centralt. Långa sökningar i enskilda DNS-zoner är inte längre nödvändiga, eftersom vidarebefordrarna i allmänhet stöder en tydligt dokumenterad regelkatalog. Även felsökningen underlättas, eftersom det går att kontrollera specifikt om begäran vidarebefordras korrekt och var felet kan uppstå.

Jämförelse av DNS driftlägen

I följande tabell sammanfattas skillnaderna mellan enkel DNS-drift, vidarebefordran och cachelagring:

Vilken roll spelar DNS-vidarebefordran för företag?

Företagsnätverk använder DNS forwarding specifikt för att avgränsa intern kommunikation. Särskilt i miljöer med flera domäner gör villkorlig vidarebefordran det möjligt att Riktad kontroll av DNS-trafiken. Administratörerna behåller kontrollen över vilka förfrågningar som ska behandlas internt eller externt. Dessutom kan användningen av externa DNS-tjänster minskas - perfekt för att kombinera dataskydd och prestanda. De som använder STRATOs Konfigurera vidarebefordran av din domän kan konfigurera detta med bara några få steg.

Särskilt inom känsliga områden med strikta efterlevnadsregler - som banker eller offentliga myndigheter - är villkorlig vidarebefordran oumbärlig. De säkerställer att interna resurser inte av misstag löses via externa DNS-tjänster. På så sätt förblir kontrollen över dataflödena intern. Samtidigt höjs säkerhetsnivån eftersom kommunikationskanalerna blir lättare att spåra och mindre känsliga för manipulation.

Konfiguration av DNS-vidarebefordran

Konfigurationen utförs vanligtvis via serverplattformen eller själva DNS-servern. Där kan rekursiva omdirigeringar konfigureras som standardfallback eller riktade omdirigeringar (t.ex. för specifika domäner). Det är viktigt att utforma omdirigeringen på ett sådant sätt att loopar eller felaktiga målservrar förhindras. Moderna serverlösningar erbjuder grafiska användargränssnitt och loggningsalternativ för att analysera detta. Resultatet är en Stabilt DNS-system med tydligt definierade vägar.

Typiska steg är lagring av forwarders i Microsoft DNS eller anpassning av named.conf i BIND under Linux. Här definierar du specifikt vilken extern eller intern server som förfrågningarna för vissa zoner ska tilldelas. Ett vanligt tips är att alltid ange flera forwarder-poster så att en alternativ DNS-server finns tillgänglig vid ett eventuellt fel. För att testa konfigurationen kan verktyg som nslookup eller . gräva som kan användas för att skicka riktade förfrågningar.

Vanliga misstag och hur man undviker dem

Klassiska fel är att man anger vidarebefordringsdestinationer som inte kan nås. Ofullständiga domäner i reglerna kan också leda till felaktig omdirigering. Om du kontrollerar din DNS-infrastruktur regelbundet kan du undvika långa laddningstider och resolverfel. Dessutom bör inga öppna DNS-resolvers konfigureras - de erbjuder gateways för attacker. En stabil uppsättning regler säkerställer att Riktad DNS-åtkomst och inte sprids genom nätverk.

Korrekta tidsstämplar för giltighetsperioden (TTL) måste också observeras. Ett för kort TTL-värde leder till onödigt många förfrågningar, medan ett för långt TTL-värde är problematiskt om IP-adresserna ändras snabbt. Man bör också ta reda på om rekursiv vidarebefordran ens är nödvändig i vissa zoner. Om vidarebefordrare anges felaktigt kan ändlösa loopar uppstå där begäran och svar inte längre matchar varandra. En korrekt dokumentation av DNS-topologin är därför mycket viktig.

Avancerade aspekter av DNS-vidarebefordran

Moderna IT-arkitekturer är komplexa och inkluderar ofta hybrida molnmiljöer där tjänsterna delvis drivs lokalt och delvis i molnet. Här kan DNS forwarding hjälpa till att styra åtkomsten från det interna företagsnätverket till molnet eller vice versa. Split-brain DNS - dvs. uppdelning i en intern och en extern zon för samma domän - kan också realiseras genom villkorad vidarebefordran. Det är viktigt att strikt separera de olika vyerna av domänen så att interna resurser förblir skyddade från externa vyer.

Dessutom är skyddet av DNS-frågor genom DNSSEC (Domain Name System Security Extensions) blir allt viktigare. DNSSEC säkerställer att DNS-data inte har manipulerats på vägen genom att signera dem. I en vidarebefordringsmiljö måste vidarebefordrarna kunna behandla DNSSEC-validerade svar korrekt. Detta kräver en säkerhetskedja från början till slut där varje DNS-server som är inblandad förstår DNSSEC. Även om DNSSEC inte är obligatoriskt i alla företagsnätverk bygger många säkerhetsstrategier just på denna teknik.

Övervakning och loggning av DNS-vidarebefordran

Omfattande övervakning gör att flaskhalsar kan upptäckas snabbare. DNS-servrar kan övervakas med hjälp av verktyg som Prometheus eller . Grafana kan övervakas för att mäta latenstider och svarstider. Detta ger en inblick i forwardernas prestanda och kan snabbt identifiera svaga punkter, t.ex. överbelastade DNS-instanser. Loggningsalternativ - t.ex. i Microsoft Windows DNS eller i BIND - visar när och hur ofta förfrågningar skickas till vissa forwarders. Dessa data kan inte bara användas för att upptäcka attacker, utan också för att identifiera optimeringspotential, till exempel vid placering av en ny, lokal DNS-server.

Detaljerad loggning är också särskilt värdefull för kriminaltekniska analyser. Om t.ex. en intern angripare försöker komma åt skadliga domäner kan dessa försök tydligt spåras i loggdata. DNS forwarding bidrar alltså inte bara till prestanda utan även till säkerhet om den övervakas och dokumenteras på rätt sätt. I stora IT-landskap blir detta till och med en förutsättning för effektiv incidenthantering.

Optimal användning av DNS-vidarebefordran i stora infrastrukturer

I mycket stora nätverk finns det ofta flera steg används vidarebefordringskedjor. En lokal vidarebefordrare vidarebefordrar först frågor till en regional DNS-server, som i sin tur är bunden till en central DNS-server i datacentret. Denna hierarki kan minska fördröjningen om den närmaste DNS-servern redan har cachat relevanta poster. Nätverksvägarna bör dock alltid tas med i beräkningen. Ett distribuerat tillvägagångssätt är bara meningsfullt om de lokalt utplacerade forwarders faktiskt erbjuder avlastning.

Interaktion med brandväggar och proxyservrar spelar också en roll. Om du vill skicka DNS-förfrågningar via krypterade kanaler (t.ex. DNS-over-TLS eller DNS-over-HTTPS) bör du konfigurera vidarebefordrarna i enlighet med detta. Det är inte alla företagsproxyservrar som stöder dessa nya protokoll sömlöst. Ändå blir de allt viktigare eftersom de skyddar DNS-frågor från potentiella avlyssnare. I begränsade eller strikt reglerade miljöer är det därför lämpligt att utveckla en strategi för krypterad DNS-trafik och tydligt definiera vilka vidarebefordrare och protokoll som stöds.

Sammanfattat: Riktad användning av DNS-vidarebefordran

DNS forwarding är mycket mer än bara en teknisk åtgärd - det är ett verktyg för att kontrollera nätverkstrafiken och skydda interna datastrukturer. Oavsett om det sker via villkorliga regler eller rekursiva frågor kommer de som använder den här tekniken strategiskt att dra nytta av minskad serverbelastning på lång sikt, högre effektivitet och bättre kontroll. I synnerhet medelstora och stora infrastrukturer klarar sig knappast utan vidarebefordran. Implementeringen av dessa är nu standard i moderna IT-arkitekturer.